Nere i Södern

This post was written by Pontus, but sadly he is unable to log on to his own account, so it needs to be posted using my account. It is still however written by Pontus, to get a different perspective on our trip. Here is an english translation

Efter söndagens gudstjänst tog vi ett ömt förväl av våra synnerligen trevliga värdfamiljer och begav oss på den 675 km långa resan sydöst mot Atlanta. Det kändes som ett visst kulturellt byte från en gränsstat av både Mellanvästern och Södern ner till en riktig centralstat av densamma.

Förutom lunchen på den gedigna hamburgerrestaurangen Wendy's planerade vi bara att göra en avstickare, till den naturliga vattenrutschkanan Sliding Rocks, ett känt vattenfall, kanske 30 meter lång där man glider ner i en två och en halv meter djup flod. Tyvärr hade det varit ganska mycket regn på sistone, vattenståndet var väldigt högt, så vi kunde inte ta på oss badbyxorna och åka hejdlöst i flera timmar som vi planerat. Dock var miljön mycket vackert och andra imponerande vattenfall fanns också runtomkring.

Bilvägen dit tog oss från den stora vägen och bestod av ringlande serpentinvägar uppför skogklädda berg som gav undertecknad en rejäl bilsjuka. Vägen tillbaka var dock ingen enkel resa. Den första vägen gps:en föreslog pryddes av stora ROAD CLOSED-skyltar och vi fick hitta någon slags alternativ väg. Mörkret föll snabbt och våra vanliga vänligt hetlevrade diskussioner blev plötsligt lite mer dämpade. Vi tankade på en ödsligt belägen bensinstation vid kl 2130-tiden, vi började bli trötta, ingens 3g fungerade och Masterkortet fungerade inte heller för att betala för bensinen. Undertecknad har hämtat det mesta av sin information om sydstaterna från skräckfilmer som The Deliverance (som för övrigt spelades in i samma trakter vi körde i), Texas Chainsaw massacre och The Duel, något jag inte så klokt ventilerade och det visade sig att mina medreseneärer tänkte ungefär samma sak. När vi äntligen kunde börja tanka (vi betalade konstant till en långhårig trashank med konstig hållning), kom det en större pickup (Chevrolet) med tonade rutor upp vid sidan oss och dörren öppnades litegrann men ingen kom ut. Tanklocket öppnades, men ingen människa visade sig. Fyra stora svenska män blev allt blekare kring nosen, tankade så snabbt det bara gick och lyckades till slut köra iväg. Vi tittade oroligt bakom oss om pickupen skulle köra efter oss.
Det blev ganska tyst i bilen, men diskussionen blev plötsligt livlig igen, dock ingen rationell och trevlig sådan, när vi plötsligt upptäckte att den alternativa vägen vi lyckades hitta flera miles iväg också pryddes av en stor ROAD CLOSED-skylt. Vi bestämde oss för att vända, tittade spänt om någon pickup skulle blockera vägen för oss. Vi hittade till slut en tredje variant ner från de skogsprydda smala serpeninvägarna bort till Atlanta. Men till vår fasa mötte vi ännu en ROAD CLOSED-skylt. Plötsligt tystnade samtalet en smula och vi visste inte vad vi skulle ta oss till. Mest i viss planlöshet körde vi bara  vidare på vägen som vi inte borde köra vidare på och vi mötte än fler ROAD CLOSED-skyltar, men till vår stora lättnad slutade de komma efterhand och vi kom ut på den stora vägen till Atlanta; eller närmare bestämt Buford, som är en mindre ort 40 minuter från Atlanta.

Där bodde nämligen mina gamla vänner Gregg och Abigail Morgan som jag av en härlig slump brukar hamna hos då jag besöker en ny kontinent (lång historia) som viskulle bo hos ett par dagar. Vi var två och en halv timme sena (kom 2330 istället för 2100). Vi var trötta och lite matta, men fick ett härligt vänligt amerikanskt mottagande av paret Morgan och deras härliga hund Tippet. Så det var en skön känsla att krypa till kojs denna söndagkväll.

Ja, jag vet att Tippett står lite lustigt, men det gör bilden så mycket roligare!

Dagen efter skulle vi beta av Atlantas stora attraktioner, CNN tour, Georgia Aquarium och Coca Cola Museum. Vi började med akvariet och det visade sig vara en stämningsfullt museum, med vackert konstruerat ljus, informerande och roliga texter om djuren med vänliga glasakvarier som djuren såg ut att trivas i. Mina favoriter var dock den två kvadratdecimeter stora grodan (som slog alla andra mer färgglad djurarter med hästlängder), den imponerande valhajen och de skönt passivt aggressiva pirayerna. Därefter gick vi på en av resans höjdpunkter, Dolphin Tales, uppbyggt som en gigantisk teaterscen, med en stor pool och en scen ovanför. Delfinerna var helt enkelt fantastiska, hoppade i takt, studsade högt upp ovanför vattnet, hjälpte skötarna att glida över vattnet i en vansinnig hastighet, allt perfekt tajmat med en i övrigt lite småpajig fattighetvariant av en Disneyhistoria och musikalnummer. Men delfinerna var så fantastiska ändå, så det gjorde inte så mycket.

Nästa stopp var CNN-tour, en hög byggnad runt hörnan i centrala Atlanta. Vi har ju inget nära förhållande till denna nyhetsstation, ändå var det fascinerande att se hur nyhetsrapportering sker i dagens digitala verklighet. Allt var guidat av en sarkastisk guide som kanske gjort denna visning lite för många gånger och hellre drog torra skämt om svenskar.

Sista stoppet var kanske det mest kända, Coca cola museum som inte var i det höga Coca Cola huset som vi sett tidigare flera gånger utifrån, utan var en ganska platt byggnad. Kanske det vi hade högst förväntningar på, men sammanfattningsvis var ganska kommersiellt och humorlöst. Kanske var vi inte heller rätt målgrupp, kändes ganska barnrelaterat. Mycket gammal colareklam, mycket prat om dryckens viktiga betydelse för världshistorien, mycket reklam över figurer vi aldrig sett förut eller musik vi aldrig hört förut utan att hade helt andra saker i vårt minne. Till sist kom dock en trevlig sak, man fick inte bara dricka hur mycket cola man ville, man bjöds också på ett stort urval av världens alla colaproducerade drycker och i den trettiogradiga hettan var detta ett energigivande sak.

Baksidan till den sista aktiviteten fick vi när vi skulle åka hem. Dock fick vi ihop det ihop det ganska väl ändå. Jacob skulle köra hem, kom ut från parkeringshuset och vi upptäckte att vi hade hamnat i Atlantas kända trafikstockningar. Efter en halvtimme då vi lyckades ta oss 20 meter framåt började det trycka på för både Jacob och Dan, som då lämnade bilen och gick tillbaka till museet för att uträtta sina behov och lät bilen stå kvar i kön, där jag fick ta över vid ratten. När mr Nileskog och mr Lantz återkom hade vi kommit ett par meter längre fram och den akuta situationen var undanröjd. Så även denna dag slutade synnerligen trevligt hemma hos familjen Morgan som mycket generöst visade Söderns vackrare sidor, där debatten om synnerligen höga och låga ting angående svenskheten, amerikanism och allt däremellan föregick hela kvällen lång.