Djupt nere i hålet

Efter tre dagar av motell, museum och bilkörning genom platta jordbrukslandskap och människor med ganska roliga dialekter väntade nu en annan slags utmaning. Vi utgick från staden Flagstaff i Arizona för att besöka en av världens naturliga underverk och en av USA:s största sevärdheter; Grand Canyon. Vägen dit var ödslig men blev efterhand mer trafikerad av andra turister. Vädret var lite molnigt, det duggade bitvis men temperaturen var ändå mellan 35 och 40 grader varmt. Vi hade inte pluggat på så mycket innan, området var såvitt vi förstod stort, så vi tog hjälp av guiderna på besökscentrat som visade oss en ambitiös rutt från den södra kanten till en viss Skeleton Point. Sen sa guiden något om vatten som vi inte lyssnade så mycket på. Vi tog den angivna bussen och kom fram till den mest häpnadsväckande syn jag sett i mitt liv.

Grand Canyon är alltså ett ökenområde där diverse omständigheter gjorde att Coloradofloden grävde sig ner i jorden och skapade ett 446 km långt, 0,4-29 km brett och upp till 1,8 km djupt hål i marken. Geologer älskar stället då de har hur mycket material som helst att kartlägga jordens historia. Men framför allt är det en av de mest häpnadsväckande och vackra naturformationerna i världen.

Till stor del beror upplevelsen på att man har två kanter i samma nivå rätt över varandra, hos oss var den andra kanten någon mil bort, vilket ger ett pampigt intryck, däremellan en ravin man inte ser botten på (man kan dock se botten längst uppifrån från andra ställen).

I allmänhet annars ett varierat landskap, ibland brant sluttande men oftast knivskarpa stup där miljön bestod av röd ökensand, vita klippor, buskage och ibland rentav några trädliknande växter. Längre iväg var konstiga blåa klippor som såg ut som de kunde komma från en annan planet. Lägg därtill svindelkänslan hela tiden, två steg bort från var man än stod låg en ravin man inte såg botten på, något som fick även de av oss som inte var höjdrädda att rygga tillbaka mer än en gång.

Inga foton kan göra detta ställe rättvisa, men vi gjorde vårt bästa. Dock när vi blev rastlösa begav vi oss iväg ner mot Skeleton Point, en så kallad moderat svår väg ett par kilometer ner i ravinen. Den bestod av serpentinvägar som var någon meter bred, backe ibland varvat med trappsteg. Det var enkel gång att gå neråt, tyckte vi alla och när solen kom fram åkte tröjorna av.

Vi hade nått halvvägspunkten där det fanns ett par platser för skugga samt toalett. Där mötte vi en guide som såg ut ungefär som John Locke från tv-serien Lost, som starkt rekommenderade att inte gå längre ned, det hade blivit för varmt och vi hade för lite vatten med oss. Mina reskompisar tyckte det var struntprat och gick vidare. Själv har jag alltid gillat John Locke, kände mig lite mindre som elitidrottsmän än de andra, var förkyld, gillade utsikten som det var och blev således kvar.

Där under trädet roade jag mig att sola och studera de blåa ekorrarna (såg troligtvis också de så kallade flygande ekorrar). Fick ännu ett exempel på amerikanska vänligheten då jag mötte en kalifornisk familj som också körde coast to coast, en ännu mer imponerande prestation än vad vi försöker oss på, tyckte jag då de hade fyra barn med sig.

Mina stålmänniskor till medresenärer kom naturligtvis tillbaka upp ganska snabbt, en och en halv timme innan John Locke trodde till och med. Lite stukade pga knäskada och vätskebrist, men vid hyfsat gott mod. Sedan började resten av uppstigningen och det visade sig knappast vara en dans på rosor. Snarare vill jag nog säga att om Grand Canyon var bland de vackraste ställen jag sett var nog denna uppstigning bland de vidrigaste upplevelser jag haft. Det var omkring 40 grader, ingen skugga fanns, vattnet var begränsat, vi var på ett par tusen meters höjd och gick snabbt ännu högre upp. Tror i efterhand det var det sista som satte åt mig hårdast, det var som om luftröret snörptes åt så fort man ansträngde sig. Dock efter mycket långsamt vacklande uppåt hallucinerande om att trilla nerför ravinen gick solen i moln och jag kom på att allt gick fortare med många pauser så kom jag upp en bit efter de andra. Troligtvis den dagen vi bråkat minst på hemresan och inte ens Dan orkade träna när vi kom hem. Definitivt en oförglömlig dag.

Något som gjorde dagen extra minnesvärd var hur allting slutade, med ett väldigt nära möte med en älg. En älg lunkade fram till bussen som skulle ta oss till besökscentrat. Han lät oss ta några bilder av honom innnan bussen började rulla.

  

Trötta men imponerade av våra prestationer så gick vi till sängs, Jacob glad att han klarade av den jobbiga vandringen, men orolig över hans knäs tillstånd, med en enda tanke i  våra sinnen....efter en välförtjänt natts sömn kör vi till Las Vegas!